Skridskohäst. Visst är det ett vackert och passande namn på våra kära hästar.
Det namnet kom ifrån en lycklig fyra-årig tjej som varit hos mig och suttit på min häst en strålande vinterdag för några år sedan. Den lilla tjejen berättade för sin mormor att hon hade varit hos en tant i skogen och ridit skridskohäst och stjärtlappsponny. Stjärtlappsponny, ja det är väl just vad en shetlandsponny är för oss vuxna iallafall. Om vi nu skulle få den befängda idèn att sitta på en sådan liten miniatyrislandshäst!

Skridskohäst, ja nu i det här väglaget beter sig iallafall min häst sig som om hon har skridskor på sig, trots fyra brodd och snösulor i alla fyra skor, men på de små fötterna hjälper det inte alls.

Min skridskohäst är en sextonårig märr och heter Kàtina. Många har sagt mig att hon är så söt och väldigt feminin. Ja, jag kan inte annat än hålla med. Hon springer, går och står otroligt feminint faktiskt, en riktig liten häst-prinsessa säger folk. Kàtina är mycket noga med sitt utseende och om någon skulle säga annat än att hon är såååå vacker, blir hon mycket förnärmad.

Nu vet jag lite mer om henne än vad andra vet. Att bakom detta söta och feminina skal bor en en en... Ja faktiskt en liten bi...h NEJ men vad säger jag!!!! Jag älskar faktiskt min häst och skulle inte byta ut henne mot allt guld i världen. Fast ibland brukar jag fråga min man om vi inte ska sälja alla djur och köpa guppis istället. Som tur är tar han mig inte på allvar!

Varför säger jag då så om min häst? Hmm, var ska jag börja? Kàtina har sina sidor en del goda och en del onda, hon är envis, lättstött och ibland lat, humöret svänger som en pendel. Vi har våra bataljer nästan varje dag, hon testar mig hela tiden om hon kan bli ledarsto istället för mig. I hagen tex, där kan hon helt plötsligt få idèn att bara dra sig ur mitt grepp om grimskaftet och springa runt så att jag inte får tag på henne, eller när jag ska sadla henne och hon vänder sig och försöker bita mig i rumpan när jag tar tag i sadeljorden. Hon provar om jag blir arg när hon går rätt på mig i boxen eller provar om jag bllir rädd för henne när hon slänger med huvudet och blåser upp sig när jag ska ge henne mat.

Allt detta glöms bort när hon tittar på mig under lugg kör in huvudet i armhålan på mig, eller lägger sitt huvud i mina armar så att jag ska goa med henne. Nej min kära Glaumuriter, jag ÄLSKAR faktiskt min röda märr!
Ägaren gör hästen har man sagt till mig, då hävdar ju jag att de inte känner varken mig eller mig häst, för inte är väl så att jag är envis, lättstött och lat?

En man (min idol faktiskt) säger att man får den häst man förtjänar eller behöver. Hm!

Ha det bra till nästa gång.....